Kritiskt läge på vägen till Gaza

Världen 140905
|
Skriv ut
 Tipsa en vän
 
Kjell Ljungh beskriver hur han var nära att bli fast i ingenmansland mellan Gaza och Israel.

Redan på flygplatsen i Tel Aviv möttes jag av stora skyltar längs vägen till passkontrollen, ”Shelter” stod det, med en pilanvisning till närmaste skyddsrum. Gårdagens flyg hade blivit inställt på grund av hot om raketbeskjutning mot flygplatsen.
Jag är på väg till Gaza för att träffa Civitas, Socialdemokrater för Tro och Solidaritets samarbetspartner, vänner och arbetskamrater, för att samtala om det nuvarande läget i Gaza och se lite framåt i planering och fortsatt samarbete.
De lever i sorg och frustration efter att under sex veckor ha upplevt hur hela kvarter har demolerats, över 2 000 dödats och över 10 000 skadats. Hemlösa människor har sökt skydd i deras kontorslokaler. En tid bodde 80 personer där.
Den israeliska taxichauffören, som kör mig från flygplatsen, bor i Ashkelon norr om Gaza, inom träffområde för raketer från Gaza. Han frågar mig om mitt ärende och jag berättar lite om utbildningsorganisationen Civitas arbete med palestinska ungdomar som får lära sig demokrati och ledarskap.

Gränsövergången Erez ligger ovanligt tyst och öde. På den stora terminalen med alla övervakningskameror är det endast några få palestinska familjer på väg igenom. Plötsligt bryts tystnaden av tre bombljud och en efterföljande varningssiren från huvudbyggnaden. Mannen i den bombsäkra bunkern utanför ropar i högtalaren till mig och ett äldre palestinskt par att vi ska ta skydd under regnskyddet av plåt, samtidigt som han själv kryper ner i skyddsställning under sitt skrivbord.
Väl inne i tullhuset går det mycket snabbt. Den unga kvinnan som kontrollerar mitt pass känner igen mig och vi småpratar lite om situationen i Gaza medan hon skriver och stämplar ut mig från Israel.

 

Allt är sig likt vid den första passkontrollen

på den palestinska sidan, den som sköts av Fatah och den palestinska myndigheten PNA (med säte i Ramallah). Jag tar mig snabbt vidare till nästa tull- och passkontroll som administreras av Hamas och möts av det första synliga tecknet på Israels effektiva bombningar de senaste veckorna.
Efter att i flera år ha haft två baracker (typ containrar) till tullkontor, uppfördes i mars månad en ny byggnad som var Hamas stolthet, med bås för passkontroll, röntgenteknik för bagage och allt. Hela den anläggningen låg nu i ruiner!
Jag får nu gå till en plats lite vid sidan av, som tidigare var taxiförarnas viloplats, under ett uppspänt skynke. Där sitter två civila polismän vid taxi­personalens fikabord med var sitt kollegieblock. De utgör nu gränskontrollen. De ringer in mina passuppgifter till den centrala myndigheten som meddelar tillbaka att jag inte har giltigt inresetillstånd. Jag förklarar att det har jag visst, men ärendet ligger för behandling hos säkerhetspolisen sedan i juni, då jag var här senast.
Det blir en massa ringande de följande fem timmarna, men alla betydelsefulla personer som kan fatta beslut, tycks finnas i Kairo för överläggningar om vapenvila och fred. Dessutom är det torsdag eftermiddag och alla kontor stänger tidigt, eftersom fredag är vilodag.

Jag väntar. Tar lite bilder av omgivningen, pratar gamla minnen med taxiförarna samtidigt som en smygande känsla av obehag växer i mig. Jag har bara en gång tidigare under mina 25 år av resande till Gaza blivit hindrad att   komma in, och då var det av Israel.
Civitas chef, Maher Izza, som jag står i ständig telefonkontakt med under tiden, misstänker att den här motviljan att släppa in mig kan bero på en händelse i början av detta krig. Jag hade då kontakt med en familj med svenska barn som bor hos sin pappa i Gaza och påtalade för dem möjligheten till evakuering av svenska medborgare under FNs beskydd. En kvarhållen svensk mamma med två minderåriga barn lyckades komma ut den gången, mycket tack vara utmärkt arbete av personalen på generalkonsulatet i Jerusalem.

Nu närmar sig ett kritiskt läge för mig. Israel har stängt sin gräns för dagen, Hamas vill inte släppa in mig, och hotar med att om jag ändå försöker, kommer jag omedelbart att arresteras och sättas i fängsligt förvar tills på söndag då helgen är över. En arrestlokal hos Hamas just nu känns inte så lockande. Men alternativet verkar vara en illa medfaren bänk utanför Fatahs stängda kontor i ingenmansland mellan Israel och Gaza, under två dygn. Farligt, säger mina kontakter, eftersom Israels beskjutning är mest effektiv vid gränsen.
Efter ytterligare några samtal till kontrollpersonalen på den israeliska sidan öppnar de faktiskt gränsen, enbart för mig. De erbjuder mig till och med skjuts i den militära personalbussen till närmaste tätort, varifrån jag kan ta mig vidare för övernattning hos vänner i Jerusalem.
På vägen dit funderar jag på när det kan vara läge att återigen försöka komma in i Gaza.

 


Kjell Ljungh
Sjövik

medlem i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Information prenumeranterSenasteNummer