Den luftiga normen

Kultur 160315
|
Skriv ut
 Tipsa en vän
 
Det ljusa, svenska inredningsidealet skapades årtiondena runt 1900, då Ellen Key höll i pennan och Carl Larsson i penseln. Målet var inte bara god inredning utan ett bättre liv för alla.
– För oss kan det vara svårt att se hur radikala de här idealen var eftersom det har blivit norm, säger Sofia Nestor på Hallwylska museet.

Mycket ljus från fönster, gärna ljusa färger och relativt enkla former på möblerna. En ”klassisk” men samtidigt modern svensk inredningsstil med rötterna runt 1900, inte minst känd genom det skyltfönster som konstnärsparet Carl och Karin Larsson skapade och som spreds genom hans målningar. Det kom förstås inte ur ett vakuum, inspiration hämtades bland annat från den brittiska Arts and Crafts-rörelsen.
Det var också en stil som samhällsdebattören Ellen Key tyckte speglade på pricken det ideal som hon ville sprida. Ljust, lättskött, ändamålsenligt och därmed också vackert. Nu visar Hallwylska museet under förvåren en utställning om Ellen Keys inredningstankar.
– De nya idealen handlade inte bara om hur man inreder ett hem. Bakom finns social estetik, säger Sofia Nestor, utställningsproducent.
Baktanken var att människor mår bra av att omges av skönhet och att det i sin tur kan hjälpa till att bygga ett bättre samhälle, för alla samhällsklasser.
Det praktfulla privatpalatset på Hamngatan kanske inte ses som en naturlig hemvist för en utställning om ett stilideal vars mål var att förbättra livet även för arbetarklassen, men byggnaden pekades faktiskt ut av Ellen Key som ett exempel på god arkitektur som kan lära den stora allmänheten vad god smak är för något.

 

Utställningens titel ”Skönhet för alla i nytt ljus” är hämtade från Keys skrift 1899, ”Skönhet för alla”.
– Titeln ska tolkas bokstavligt, säger Sofia Nestor.
Precis som formgivaren och socialisten William Morris i England, som influerade Arts and Crafts-rörelsen, var Ellen Key besjälad av tanken att med hjälp av konstnärer och hantverkare skapa vackra hem för alla, oavsett samhällsklass och kön.
Ellen Key inredde två ”mönsterrum” på Stockholms arbetarinstitut för att visa hur ett hem kunde inredas med enkla medel, och till ett av rummen togs speciella ”arbetarmöbler” fram av arkitekten Carl Westman. Möblerna sålde bra – men inte till den tänkta målgruppen utan till den välbeställda kultureliten.
Ty haken i sammanhanget – och oavsett vad man känner inför människor som ser det som sin mission att lära andra vad som är god smak – var att kvalitetshantverk är dyrt, och trots de goda intentionerna långt ifrån överkomliga för arbetarklassen.

 

Det är gästrummen högst uppe i Hallwylska palatset som har ställts i ordning som utställningsrum, där man bland annat försöker gestalta känslan från Ellen Keys hem Strand och Carl och Karin Larssons Lilla Hyttnäs. Båda förstås inredda i den moderna stilen – ljust och lätt.
Mittemellan ligger ett rum utformat enligt det stilideal som Ellen Key vände sig emot – mörkt, mönsterfyllt och med ett överflöd av prylar. Ellen Key lär ha avskytt hushållsarbete, och den gamla stilen gjorde det svårt att hålla rent. Det är dock ett stilideal som enligt somliga har fått oförtjänt dåligt rykte och som precis som Ellen Keys ideal var genomtänkt. Det skulle vara renässans i matsalen och gustavianskt i salongen.
Och om det samlade mycket damm gjorde det inget för den borgerliga familjen hade tillräckligt med tjänstefolk.

Ylva Säfvelin
Information prenumeranterSenasteNummer