Dagens arbetslöshet kräver nya verktyg

Analys 170205
|
Skriv ut
 Tipsa en vän
 

”Totalflopp för Löfvens främsta vallöfte” skriver Siri Steijer, ansvarig på Timbro för arbetsmarknadsfrågor, i Expressen. Och syftar på att det av valrörelsens utlovade 32 000 så kallade trainee-jobb hittills bara blivit 270.

 

Visst begriper man att en medarbetare på Timbro jublar när S-regeringens politik inte ger tilltänkta resultat. Men det skulle ändå vara klädsamt för en som jobbat på statsrådsberedningen åt Fredrik Reinfeldt att ägna några tankar åt ett av alliansens arbetsmarknadspolitiska flaggskepp, nämligen de så kallade YA-jobben.

 

YA-jobben och trainee-jobben vänder sig till ungefär samma grupper, och upplägget är likartat: arbete kombinerat med utbildning. (Om någon undrar varför det ska behövas flera olika subventionsformer för i princip samma sorts verksamheter kan jag bara svara att det undrar jag också.) YA-jobben skulle enligt alliansen ge 30 000 nya anställningar – per år.

 

Enligt Konjunkturinstitutets utvärdering från april 2016 hade det, från starten nyåret 2014, blivit totalt 2 120… Och, fortfarande enligt KI, anställningarna förefaller ha stabiliserats kring 850 per år.

 

Totalflopp? Tja, långt från 30 000 i alla fall.

 

Inte heller den Björklundska lärlingsutbildningen har varit någon större framgång. Den skulle också omfatta 30 000 elever per år. Vårterminen 2015 var siffran 7 600.

 

Dock, hellre än att utbyta elakheter om blockens lika felslagna prognoser för likartade arbetsmarknadsåtgärder borde man fundera över varför de slagit fel. Att kombinationen jobb/utbildning är en bra väg in i arbetslivet är ju en utbredd uppfattning, som har stöd i forskningen.

 

Så varför blir omfattningen ändå så begränsad? Möjligen konkurrerar åtgärderna ut varandra; kanske ska man inte se på siffrorna för varje åtgärd för sig utan lägga ihop dem?

 

Kanske dagens hårt slimmade arbetsliv inte ger utrymme, varken tidsmässigt eller personellt, för handledning och utbildning?

 

Eller är det så att alla de här projekten egentligen vänder sig till personer som är rätt nära arbetslivet – hyfsat studiemotiverade, svenskspråkiga, med viss grund att starta från? På dagens goda arbetsmarknad får de jobb ändå.

 

Det är dessutom en generell notering: alla de olika stödprogrammen får sin mesta effekt för dem som står relativt nära arbetsmarknaden. Det gäller om nystartsjobben. Det gäller YA-jobben. Det gäller om de – begränsade – nya jobb som ungdomsrabatten förmodas ha gett.

 

Det är naturligtvis bra att åtgärderna ger många det kompetenstillägg som öppnar vägen till det ordinarie arbetslivet. Men grupperna med de största problemen blir kvar.

 

Arbetsförmedlingen lyfter problemet i en färsk rapport, ”Perspektiv på arbetslösheten i olika grupper”.
En allt större andel arbetslösa räknas till gruppen med mycket svag position på arbetsmarknaden; rapporten konstaterar, något bistert, att denna grupp knappast ens är matchningsbar. Särskilt hög är arbetslösheten bland icke-europeiskt födda personer utan gymnasieutbildning; ”det faktum att många av dem helt eller delvis saknar grundskolekompetens ger dem en särskilt utsatt ställning på arbetsmarknaden”.

 

Arbetslösheten hos icke-europeiskt födda är 31 procent. Siffran för personer födda i Europa (men inte i Sverige) är påtagligt lägre, 10 procent och för inrikes födda 4 procent.

 

Att arbetslösheten skiftat karaktär det senaste decenniet har varit tydligt länge. Det kräver uppenbart andra typer av åtgärder än de som den nuvarande verktygslådan, hur omfattande den än är, inte klarar.

 

Det säger, vad det beträffar, också att det moderata receptet att sänka ersättningarna är lika feltänkt som det varit hela tiden. Folk blir inte mer anställningsbara för det.

 

Enkla jobb? Moderaterna säger 150 000. Varifrån ska de komma? Vilka arbetsgivare behöver dem?
Nej, det som krävs är helt nya former av utbildning, förvisso med yrkesinriktning men med mer av grundläggande skolutbildning än vad dagens YA- och traineejobb ger.

 

Förmodligen mer av konkreta lokala projekt i samarbete med näringslivet – men möjligen också nya skolformer.
Vi behöver tänka förutsättningslöst. Och sluta med pajkastning.

 

Anne-Marie Lindgren

 

Information prenumeranterSenasteNummer