Feminism gör skillnad i utrikespolitiken

Debatt 170303
|
Skriv ut
 Tipsa en vän
 
Feminism gör skillnad i utrikespolitiken
2014 lanserade utrikesminister Margot Wallström (S) den första feministiska utrikespolitiken i historien. Sedan dess har det hänt en del. En diplomatisk dispyt med Saudiarabien, ett svenskt erkännande av Palestina och ett svenskt medlemskap i FNs säkerhetsråd bland annat.

2014 lanserade utrikesminister Margot Wallström (S) den första feministiska utrikespolitiken i historien. Sedan dess har det hänt en del. En diplomatisk dispyt med Saudiarabien, ett svenskt erkännande av Palestina och ett svenskt medlemskap i FNs säkerhetsråd bland annat.

 

Den feministiska utrikespolitiken har blivit kritiserad, särskilt i början av mandatperioden. Det handlade framför allt om dispyten med Saudiarabien där Wallström kritiserade domen mot bloggaren Raif Badawi för att ha upprättat en hemsida som förespråkade sekularism och yttrandefrihet. Domen innebar 30 års fängelse och
1 000 piskrapp.

 

Saudiarabien svarade att Wallström hade lagt sig i landets interna angelägenheter och att hon kritiserade islam. De försämrade relationerna med Saudiarabien antas ha kostat svensk vapenindustri miljonbelopp i förlorade kontrakt. Det orsakade dessutom en strid mellan finansiella och diplomatiska kretsar i Sverige (Adam Taylor, The Washington Post, 20 mars 2015).

 

Men om man vill veta hur Wallström själv ser på sin politik, kan man läsa hennes tal och artiklar som ligger samlade på regeringens hemsida. Där framgår det att hennes huvudintresse är fredsbevarande och fredsförebyggande. Men kan feminism förebygga konflikter och våld?
Det är inte alla som tror det. I radioprogrammet Konflikt, 20 december 2014, fick några säkerhetspolitiska experter uttala sig. Terrorismforskaren Magnus Ranstorp (äkta vara, vilket kan vara värt att poängtera i dagsläget), säger till exempel att den feministiska utrikespolitiken kan ”sänka Sveriges anseende”. Han säger också att det finns många ”konflikter som inte går att lösa genom brandtal i FN eller bara genom dialog.”

 

Det kanske kan verka förmätet att skriva att Ranstorp, som är forskningschef vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier vid Försvarshögskolan i Stockholm, har fel i sin analys.
Men någonting har gått snett. Oavsett om en feministisk hållning är en bra metod i fredsbyggande och säkerhetsfrågor eller inte, är det viktigt att man förstår vad den faktiskt är.
Forskarna Karin Aggestam och Annika Bergman-Rosamond vid Lunds universitet, menar att det är fel att tro att den feministiska utrikespolitiken måste vara förbunden med ”mjuka normativa krafter”, och en oförmåga att konfrontera aggression.

 

En feministisk utrikespolitik är i stället att balansera ”mellan traditionell maktpolitik och en etiskt inriktad utrikespolitik”, och det är detta som gör den ”smart och effektiv”. En feministisk utrikespolitik får inte blandas ihop med pacifism. I stället är den pragmatisk eftersom den kan alternera mellan användningen av hårda och mjuka maktmedel.

 

Det här betyder att feministisk utrikespolitik är större och kan rymma mer, än traditionell utrikespolitik. Det är en praktik som lägger vikt vid både direkta och indirekta följder av krig. De direkta följderna är exempelvis dödsfall till följd av våldshandlingar och krigsbrott, medan de indirekta, som oftast ignoreras under traditionella fredsförhandlingar, kan vara svält, förlust av egendom och sexualiserat våld.

 

Men även vid förebyggande av konflikter är den feministiska säkerhetspolitiken bredare än den traditionella. Den baserar sig bland annat på FNs förklaring om hållbart fredsarbete, i vilken man räknar med inte bara direkta orsaker till aggression, utan också indirekta orsaker, som sociala orättvisor, fattigdom och miljöförstöring. Och i den feministiska säkerhetspolitiken tar man också hänsyn till kvinnornas situation.

 

Man har sett att exempelvis kvinnors medverkan under förhandlingar mätbart förbättrar hållbarheten i de fredsavtal som förhandlas. Man har också konstaterat att kvinnornas ställning är ett mått på ett samhälles stabilitet. Om kvinnors ställning, och kvinnors medverkan i förhandlingar är ett resultat av, eller en orsak till, stabiliteten, kan sedan diskuteras, men det är i oavsett alternativen ett användbart verktyg.

 

I tidskriften Inclusive Democracy, 20 april 2015, beskriver forskaren Jacqui True vid Monash University i Australien hur till exempel

Information prenumeranterSenasteNummer